När Nick vaknade så var det en del saker som inte riktigt stämde. För det första så var halva hans kropp varm och den andra sidan var kall. Han hade så jävla ont i nacken. Han hade så jävla ont i huvudet. Han satt dessutom upp, och låg inte ner som han borde.

Nick öppnade ögonen och blev överraskad av det han såg. Istället för insidan av sitt sovrum, stirrade han nu mot en annan byggnad. Han insåg då att han var utomhus.

Han insåg en annan sak, att hans arm var fast under vad-det-nu-var som värmde hans andra sida. Eller snarare vem.

Vad fan? Adam? Nick var förvirrad. Nä, vi gick ju in. Han somnade så jag bar in honom. Och det var då-

Nicks kinder blossade upp. Jag kysste honom! Men... vänta... Nu kände han sig mer förvirrad än någonsin. Om vi fortfarande är här ute, så betyder det ju...

En dröm. Kyssen var något han hade drömt.

Nick sjönk ner i soffan och lät tankarna springa löst. Jag måste ha somnat strax efter honom. Vilket innebär att vi aldrig... Nick tittade på den sovande formen, hans blick föll mot hans läppar. De hade känts så verkliga. De hade känts så perfekta, men det hade inte hänt.

Han kände sig så besviken. Han ville så gärna att det skulle vara verkligt.

Nick ryckte till när han hörde dörren öppnas. Marcus klev ut med bara fötter, sträckte på armarna och gäspade stort. Han tittade åt sidan och hoppade till när han såg två figurer på soffan.

”Öh, hej Nick. Morron,” sa han försiktigt för att inte väcka den sovande Adam. Ett slugt leende spred sig över hans ansikte. ”Jasså, du somnade där?”

Nick himlade med ögonen. ”Vad är klockan?”

Marcus gäspade igen och höjde handleden mot ansiktet. ”Nästan tio?”

”Jösses...” Nick brukade vanligtvis inte spendera lördagsmornarna så här. Det var inte heller så här han brukade spendera sina fredagskvällar.

Även om Nick gärna hade velat låta Adam använda honom som kudde, så tänkte han att pojken skulle sova mer bekvämt i sin egen säng. På samma sett som i drömmen, bar han försiktigt upp pojken i sin armar, och höll honom mot sitt bröst. Han bar honom medan Marcus roat tittade på.

Konstigt nog var det Jonah som hade på sig peruken från igår kväll. Han och Evelina låg på soffan, medan Liam låg utsmetad på golvet. Vicky och Ollie fanns inte inom synhåll, men Nick förmodade att paret låg och sov i Olivers säng. Nick gick förbi det stökiga vardagsrummet och längs hallen. Han öppnade dörren till pojkens rum, och kände sig besviken när det inte satt något katt-gosedjur på sängbordet. Han la försiktigt ner Adam på sängen, och stoppade om honom. Han satte sig ner på sängkanten med en suck.

Det var bara en dröm... upprepade han för sig själv. Han tittade på den sovande pojken. Han ville så gärna kyssa hans läppar, men ångrade sig genast, ställde sig snabbt upp och stängde dörren efter sig på vägen ut.

I vardagsrummet satt Marcus på golvet och knöt sina skosnören. Han ställde sig upp. ”Häng på,” sa han och nickade mot ytterdörren.

”Va?”

”Häng med mig.”

Nick skakade på huvudet. ”Jag ska gå hem.”

Marcus himlade med ögonen. ”Nej. Du hänger med mig.”

”Och var, herre Gud, ska vi?” Han var absolut inte på humör för den här grabbens attityd.

”Vi har en lägenhet smockfull med sovande collegestudenter som antagligen druckit lite för mycket. Snart lär vi ha en lägenhet smockfull med vakna studenter som kommer vara hungriga och bakfulla. Så vi ska gå och fixa frukost.”

Nick funderade på om Marcus faktiskt trodde att han brydde sig. ”Aha, nä. Jag ska hem.” Han gick mot dörren.

”Okej.” Marcus ryckte på axlarna. ”Jag tänkte bara att de skulle uppskatta det. Jag vet att Adam verkligen skulle uppskatta det.”

Nick stannade, med handen på handtaget. Han sneglade över axeln på pojken. ”Det där funkar inte längre. Jag tänker inte bara ändra mig så fort du säger hans namn.”

Marcus log för sig själv. ”Så du följer inte med då?”

Nick slet upp dörren och klampade ut. ”...jo.”

Han ignorerade skrattet som kom bakifrån.

/MikaelasPyjamas